Håller konstnärer på och experimenterar med verkligheten på ett oetiskt sätt?
Etik är vetenskapen om vad som är gott och ont. Konstnärer måste ständigt fundera över sin etik och moral, särskilt när vi använder research och citat från verkliga personer på scenen.
Konstens etik[]
Etikfrågor inom konsten väcker ofta stor och känslosam offentlig debatt. Ett exempel är Lars Noréns 7:3 där verkliga förbrytare stod på scenen – vilket slutade i katastrof, och ett annat när konstfacksstudenten Anna Odell spelade psyksjuk och agerade som om hon hade en psykos. Väl inne på psykakuten avbröt Odell och avslöjade att det var ett konstverk. Anna Odell förklarade att syftet med konstverket var att skapa debatt om psykvården, men debatten kom istället i hög utsträckning att handla om Odells etik och moral som konstnär. Många var upprörda, både politiker och allmänhet. Är det okej att lura människor och utnyttja samhällets resurser på det sätt som Odell gjorde? Hur långt får konstnärer gå utanför konstens fiktion, hur mycket får vi lägga oss i verkligheten? Odell försvarar sitt konstverk genom att hänvisa till personliga erfarenheter av en psykvård som hon menar är förtryckande och skadar människor:
- ”Hon talar om tvångsvården som det totala frihetsberövandet. Värre än fängelse eftersom man riskerar bältesläggning och tvångsmedicinering.
- - De kan förbjuda allt. På morgonen efter min spelade psykos gick jag runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej. Jag hade inte försökt skada mig själv, jag hade inte ens något vak på morgonen. Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter.”
- Anna Odell i DN 2009-05-08
Press, medicin och forskare styrs alla av etik som är reglerad i noggranna regelverk. T.ex. får inte en forskare gå in och videofilma i ett klassrum utan att ha påskrivna tillståndsblanketter från samtliga föräldrar, och det som forskaren filmar får hon/han sedan över huvud taget inte visa för allmänheten. Inom scenkonst är etik och moral däremot något som ständigt är under diskussion och prövning. Det finns inga regler för hur konstnärer som baserar en föreställning på att interagera med barn i ett klassrum eller researchar på dagis ska bete sig, förutom de lagar som omfattar oss alla som säger att vi inte får kränka någon, inte begå övergrepp, etc. Att som konstnär samla material genom att arbeta platsspecifikt, på gränsen mellan verklighet-fiktion eller researcha ställer oss inför svåra val och kan skapa djupa skuldkänslor: Vad har vi för rätt att använda barns liv, tankar och ord? Vad betyder vår makt över de vi använder som researchmaterial? Utnyttjar vi dem? Vad ska det dokumenterade materialet användas till? Vad gör vi om min närvaro på platsen skapar konflikt och lidande? Vad gör vi om vi möter en svår historia, ett barn som behöver oss? Har konstnären ansvar, och i sådant fall vilket?
Citat[]
- ”Vad gör vi? Vad är vi en del av? Vi gör barnen till objekt och utsätter dem för något. Jag känner mig som en som forskar på djur! ’Jag måste experimentera på det här djuret för att rädda hela mänskligheten.' ”
- Sandra Stojiljkovic, skådespelerska