FANDOM


Artikel av Malin Axelsson tidigare publicerad i tidskriften Visslingar&Rop.

I DON'T FEEL GOOD

Är undergångens dramaturgi skadlig för kvinnors frigörelse?

Malin Axelsson


Att skriva dramatik och samtidigt vara kvinna är idag inte längre ovanligt i Sverige, men ändå betonar media ofta författarens kön om hon råkar vara kvinna. Dessutom tycks det ge mig och andra unga "kvinnliga" dramatiker ett indirekt kvinnoansvar att skriva en viss sorts dramatik. I media ropas det efter feministiska motbilder till den hårda verklighet vi lever i, berättelser som håller fram "positiva förebilder" för unga tjejer. Är alltså looserns historia, katastrofens och undergångens historia farlig att berätta? Är den skadlig för kvinnors frigörelse? Håller jag på att undergräva hela kvinnorörelsens arbete med mina texter?

Mår Kvinnan bra?

Det senaste decenniet har vi sett en svensk feministisk feelgoodtrend växa sig stark. Filmer, böcker och pjäser har lanserats som kretsar kring ett borgerligt vitt heterosexuellt kvinnoideal och spänningen i att bryta eller inte bryta mot detta. Ofta finns en stark nytto- och bildningsaspekt i produkterna: unga tjejer ska lära sig något, stärkas, få positivt stöd. Några få exempel av många är boken "Fittstim" och en rad feministiska handböcker, tidningen "Darling", Miss Universums föreställningar, Grynets Show, program som "Push-up" och "Silikon", filmen "Fröken Sverige" och regeringens Flicka-kampanj. Historierna slutar ofta med, eller kretsar helt kring, att tjejerna bryter mot det framhållna idealet, att de "frigör" sig, och budskapet är á la 70-tal: "Gråt inte! Kämpa!", möjligtvis med de moderna tilläggen "Säg nej! Vägra kallas hora! Du är snygg!". Men vad förmedlar alla de här historierna för samlad bild av unga tjejer? Mår "unga flickor" bra av feelgood-dramaturgin? Och är det verkligen den enda dramaturgin som vi vill se?

Om man går in och tittar på pro ana-sajter på nätet, sajter som drivs av anorektiker som går samman och hävdar sin "rätt till anorexi", så är bilden av verkligheten svart. Berny Pålsson debuterade förra året med självbiografin "Vingklippt ängel" - där hon, en överlevare, skildrar det helvete som många unga lever i idag, många killar, men framför allt tjejer. Pålsson skriver om självutplåning, sexuellt våld, piller, svält, rakblad och självmord, om att stå utanför allt, att inte passa in. Världen ser ganska sällan ut som i masskulturens sagor och feelgood-fantasier och där finns inte många happy ends, fastän man kan tro det, när film efter film trycks ner i halsen på oss med sina "verkliga" bilder av verkligheten.

Det finns sällan förståelse ute i samhället för den förtvivlan och det hat självdestruktiva tjejer utstrålar. I vilken feministisk gruppering, utom i sin egen, passar dessa vingklippta änglar in? De explosiva känslorna de bär på matchar inte den kvinnoidentitet som de dominerande feministiska rörelserna håller upp som ideal. För att passa in ska man vara: duktig/positiv/tuff/framgångsrik/radikal/vit/medelklass/hetero/kvinna. 70-talets "Gråt inte! Kämpa!" är en hård och naiv uppmaning till alla de unga som idag känner ilska och sorg inför det samhälle som 68-generationen var med och byggde. Varför har inte depression och hopplöshet någon plats i frigörelsens berättelse?

Hur får Kvinnan skriva?

I det offentliga samtalet hyllas den dramatik som skildrar tuffa tjejer som har det svårt men som på slutet lever lyckliga i alla sina dagar. Scener och biografer fylls av traditionellt berättad dramatik med uppbygglig feminism, historier med ljus botten och lyckligt slut. Vi bjuds på barnteater med Pippi Långstrumps-tjejer, ungdomsfilmer med problem som löser sig och vuxendramatik med "starka kvinnliga förebilder". Vår kultur är full av kultur som är som huvudvärkstabletter - och vem har inte huvudvärk ibland?Jag har ofta huvudvärk.

Mina pjäser uppfattas ibland som spretiga och röriga, eller i bästa fall fragmentariska och modernistiska, eftersom jag med flit förstör det aristoteliska pjäsbygget. Jag skriver mig ut ur det traditionella pjäsbyggets grepp och försöker upprätta en egen logik - ja paradoxalt nog, med tanke på mina kritiker: frigöra mig. Jag tar aldrig dramaturgin för naturlig eller självklar. Filmen "Hip Hip Hora", bara för att ta ett av många exempel, förhåller sig däremot inte till sin egen dramaturgi, utan går oreflekterat på i Aristoteles, Hollywoods och hela vår maktordnings fotspår. Tjejen i filmen är oskuld och får rykte om sig att vara hora. Hon försöker ta sitt liv, men överlever och blir starkare av upplevelsen. Oreflekterat använder man alltså en klassisk kvinnostereotyp, "Madonnan", och låter henne svärtas ner av den lika klassiska anklagelsen att vara sexuell ("Horan"). Problemet är att filmen löser hennes dilemma genom att, paradoxalt nog, låta hennes självmordsförsök bevisa för allmänheten (och publiken) att hon är oskuld, d.v.s inte hora. Därmed återgår allt till det normala, vilket framställs som ett entydigt happy end.

Här finns ingen medveten problematisering av stereotyper och klassiska dramatiska figurer. Dikotomin Horan-Madonnan ifrågasätts egentligen inte utan utgör grunden för filmens dramaturgi, och självdestruktiviteten blir lösningen. Genom dramaturgin i "Hip Hip Hora" bekräftar och bejakar filmen samma stereotyper som den under feministisk flagg påstår sig strida mot. Patriarkatet om någon applåderar ivrigt denna huvudvärkstablett som i sig inte är mer oroande än den smutskastade "Pretty Woman". Desto mer oroande är det när Myndigheten för skolutveckling och Filminstitutet skickar ut "Hip Hip Hora" på gratis-turné i Göteborgs skolor för attstödja jämställdhetsarbetet. Eller när Aftonbladet skriver att nu är det äntligen "de unga kvinnornas år på bio".

Dramaturgin i mina pjäser bygger också ofta på klassiska figurer som upprepar sig, inte bara i mina verk, utan genom hela teater- och världshistorien: "destruktiv/självutplånande kvinna försvinner/dör". Det är en historia som genom tiderna och än idag ofta distanslöst romantiseras av både manliga och kvinnliga författare. Men jag väljer att vrida och vända på denna struktur i mina texter och att medvetet manipulera den. Historien har funnits i mig från barnsben i Starlet, Hollywoodfilmer, i världslitteraturen och teaterklassikerna och finns runtomkring mig dagligen i TV:s såpor, i reklamen, och i Hip Hip Hora för all del - och jag slåss med strukturen, känner mig fångad i den, vill vara i den, åtrår den, avskyr den, vill fly från den, avrätta den. I mina texter gör jag detta dramaturgiska fängelse synligt och min upprepning av figuren "den självutplånande kvinnan" arbetar på så sätt mot sig själv. Jag parodierar den självutplånande kvinnan och visar upp att rollen inte är naturlig eller given. Men man får inte glömma att min parodi är på djupaste allvar och full av sorgen över att ha förlorat en annan mycket ljusare och mer konstruktiv saga med lyckligt slut. Jag skriver om skräcken att vara berättad av och i en förtryckande dramaturgi. Att upprepa eller förhålla sig till förtryckets dramaturgi måste alltså inte betyda att man spelar fienden i händerna. Det kan också vara tvärtom; att man avväpnar och avslöjar sin fiende.

Vem är rätt sorts Kvinna?

Självklart undergräver jag inte kvinnors frigörelse med mina texter; mina texter är feministiskt avancerade och mina största fans är unga tjejer. Men varför hyllar vi då traditionell kvasifeministisk feelgood och förvisar undergångens skeva historia till marginalen? Kan fixeringen vid feelgoodberättelser vara uttryck för en rädsla för den konflikt som knackar på dörren till en vacklande feministisk framgångsberättelse? Ja, det är mycket sannolikt att jag undergräver, inte feminismen, men idén om den feministiska framgångssagan med mina texter - en saga som bärs upp av mina största kritiker: män och kvinnor ur 30- och 40-talistgenerationen. Denna framgångssaga är en i viss mån blind berättelse som inte tillräckligt kritiskt ifrågasätter den roll vita medelklasskvinnor spelar i samhällshierarkin och inom feminismen. Den granskar inte tillräckligt kritiskt den kvinnoidentitet som frigörelsen kretsar kring. Det är en glad och otålig berättelse, där gråt och förtvivlan sällan har sin givna plats, men ofta i det fördolda: bettskenor, terapi och antidepressiva mediciner. Det är en berättelse där man under hotet av splittring manar till samling och enad kamp istället för att närma sig konflikten med nyfikenhet och fråga: Varför? Varför splittring?

Kanske kan det nyligen presenterade "Feministiskt Initiativ" (F!), en förlaga till ett feministiskt parti, visa denna nyfikenhet. F! är ett försök till samling i ett läge då kvinnorörelsen är i djup splittring. Kan denna splittring ses som något kreativt och vitalt? Rörelsen från Feminism till Feminismer och från gruppande till splittrat nätverk som skett de senaste trettio åren inom kvinnorörelsen och feministisk teori, kan vara ett tecken på att andra vågens kvinnorörelse och den identitetspolitik som den bygger på inte är fullt hållbar. Identitetspolitiken förs dock idag kanske ännu strängare än förr, och i det nya gardet ofta med explicit fokus på kön - Fittstim, Klittradio, Dy Muttant, Vagina Grande, Viktorias Sekret, Lilla fittan på prärien, Klittorna och Fittrock är några exempel på ung feminism i olika former. Gamla slagord slängs uppfostrande efter den som avviker från diskursen: "Gråt inte! Kämpa!" och det manas på rättning i leden till att vara rätt sorts feminist eller rätt sorts kvinna, ja kanske till och med rätt sorts fitta?

Den feministiska diskursen vänder sig på så sätt mot det objekt som den själv påstår sig "frigöra". Det är lätt hänt att de feministiska rörelserna odlar vidare den uteslutande och förminskande kategori som man samtidigt försöker fly från. Det kan vara dags att utveckla analysen och nyansera synen på identiteter.

Vadå Kvinnoteater?

För några år sen gjorde filmen "Fucking Åmål" succé, en film om två tjejer som blir kära i varandra. Filmen fick dock inte rykte om sig att vara kvinnlig, vilket kanske kan bero på att manusförfattaren och regissören var en man - Lukas Moodysson. Moodyson har inte skrivits in i kategorin "ung kvinnlig filmregissör" av media, trots att man skulle kunna säga att han ofta har ett ungt kvinnligt perspektiv i sina verk. En manlig dramatikers kön blir sällan kommenterat i tidningstexter, men kritiker- och journalistkåren låser ofta in mig och andra kvinnor i kön/genus genom uttryck som "kvinnoteater", "kvinnlig dramatik", "ett kvinnligt perspektiv", "kvinnlig dramaturgi", etc.

Jag skriver inga kvinnopjäser. Jag skriver pjäser. Men ofta blir mina texter lästa som politiska statements om alla kvinnor i hela världen - oavsett vad mitt syfte med pjäsen varit. Medier, politik och kultur konstruerar och placerar mig ständigt i denna kategori, som också ger mig det feelgoodansvar som denna artikel handlar om. Om man nödvändigtvis ska läsa in någon identitet i mina verk så bör man läsa in allt som jag "är" - svensk , feminist, kvinna, 29 år, stockholmare, vit, medelklass, etc, men frågan är - är det alls intressant vem jag är? Är mitt kön verkligen intressant för tolkningen av mitt verk? Är mitt liv intressant? Min ålder? Är det inte själva pjäsen som är intressant?

Vilka Kvinnor omfattas av berättelsen?

I dagens samhälle är alla minoriteter fångade i kategorier. Det är identitetspolitiska konstruktioner som blir till språkliga och mentala föreställningar om hur det som man kallar en "kvinna", "invandrare", "homosexuell" eller "funktionshindrad" o.s.v, är/ska vara - och som också ställer krav på vad dessa borde berätta om, och hur. Sådana föreställningar förmedlas och sprids genom politik och media. En efterfrågan skapas på exempelvis "positiva kvinnliga förebilder", som sedan förvandlas till kvalitetskriterier som slår mot andra typer av berättelser, vilka i förhållande till den feministiska diskursen framstår som "amoraliska". Dessa avvikande utsagor om och av unga kvinnor, avvisas som destruktiva eller problematiska, och marginaliseras således.

Jag tror att kraften i den feministiska feelgoodtrenden är farlig. Att avvisa de mer "problematiska" berättelserna är ett sätt att göra konsten ofarlig. I förlängningen är det också en form av censur - ett nytt förtryck. Man upprättar en ram för "tillåtna" berättelser, och utestänger det som den feministiska teoretikern Judith Butler skulle kalla "obegripliga" identiteter - de som inte lever upp till normen duktig/positiv/tuff/framgångsrik/radikal/

vit/medelklass/hetero/kvinna - och som därför osynliggörs. Det solidariska Systerskap, det kvinno-vi, som 40-talistgenerationen försökte skapa i sin då vitala kvinnorörelse lever idag kvar som en tvingande regel. Ett nytt superkvinnoideal konstrueras, nu med feministiska förtecken, som kan vara lika förtryckande som det gamla hemmafruidealet.

Om man vågar se att den dominerande feministiska diskursen i sig bär ett förtryck, som utövar makt över och gestaltar sig i vårt samhälles berättelser, så ställer det också nya intressanta krav på jämställdhetskampen. Vilka konsekvenser får det för arbetet för "kvinnors" frigörelse om vissa kvinnor faller utanför och domineras av just den kvinnoidentitet som frigörelsens berättelser lyfter fram? Är kvinnorörelsen rasistisk? Homofob? Hur passar funktionshindrade kvinnor in i feelgoodsagan? Och arbetarklassens kvinnor? Eller den som "är" ett helt annat genus eller kön - till exempel en transsexuell, eller en man?

Och var passar hon som inte är glad in? Alla de "misslyckade"? De psykiskt sjuka? Deprimerade kvinnor? Självmördare som inte överlever? Hur passar de in i den dominerande feministiska feelgoodsagan? Är de bara dåliga exempel som vi helst vill slippa se?

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.