thumb|right|300px|Scenframträdanden som är "live" ger artister trovärdighet. Ashlee Simpson missade en lip sync på Saturday Night Live 2004. Missen ledde till att hon hånades i hela U.S.A.thumb|300px|right|Vad är live? Milli Vanillis autenticitet ifrågasattes när en lispync hakade upp sig inför 80.000 personer som trodde att spelningen var "live".thumb|300px|right|Madonna Live
Live betyder levande/direkt/aktuell och syftar i scenkonstsammanhang på något som sker direkt. Det som utspelas live utspelas just nu, i realtid, och bara nu. Det går inte att upprepa det som är live, trots att vi kan spela in det på skiva eller DVD och sälja det som "live". Den traditionella teatern vill gärna ta patent på "det levande mötet" och många teaterkonstnärer menar att teater är det direkta mötets och ögonblickets sista utpost i en värld som präglas av kopior, mediering och masskultur.
Men hur "live" kan egentligen den traditionella scenkonsten påstå sig vara i en tid då allt är medierat? När filmer som Allt eller inget och Allt om min mamma blir teateruppsättningar som säljer genom filmernas popularitet, när regissörer och dramatiker arbetar med att "klippa" uppsättningar och texter efter filmens stilmedel, och när projektioner används i var och varannan teateruppsättning är det svårt att hävda "live" som teaterkonstens stora poäng. Idag är det svårt att skapa scenkonst utan att referera till eller använda sig av video, DVD, TV, internet, datorer och masskultur. Precis som TV-mediet en gång lät sig inspireras av teatersituationen låter sig teatern idag inspireras av TV-mediet.
Men även i traditionell teater som har som mål att repetera in och upprepa samma sak ett visst antal gånger på exakt samma sätt finns såklart inslag av live. Det finns alltid ögonblick som är direkta och oupprepbara, t.ex. om en skådespelare glömmer bort text eller råkar göra något fel – då kan den där ”live-känslan” uppstå, att det sker just nu och att bara vi som ser det just nu kommer att ha sett det.
"Live Art" används ibland som beteckning på det som vi också kallar performance. Live Art, eller nukonst som det också kan kallas, arbetar med direktheten i teatersituationen och att bryta upp den traditionella relationen mellan aktör och publik. Att skapa live art och att samtidigt använda sig av moderna medier är ingen motsättning, tvärtom. En TV-kväll tillsammans med vänner, eller en SMS-session med vemsomhelst, kan kännas mycket mer "live" än en stendöd teaterpjäs där skådespelarna upprepar scenerier på exakt samma sätt kväll efter kväll med en fjärde vägg mellan sig och publiken.
Live och copyright[]
I en tid då allt är medierat blir det allt svårare att juridiskt slå fast vad som faktiskt kan skyddas av upphovsrätten. Forskaren Derek Burrill skriver så här om vad han kallar "the Gollum problem":
Gollum-problemet.
"During the period of preemptive gossip leading up to the 2002 Academy Awards, a bustling debate erupted around Anthony Serkis' digitally enhanced portrayal of the subhuman character, Gollum, in the film Lord of The Rings: The Two Towers. Serkis' performance was digitally recorded using motion capture and CGI [Computer Generated Image] technologies that mapped his actions and facial movements (the actors voice was not adjusted or enhanced) into a software program to which digital graphic elements were added. The ensuing performance was sufficiently hybridized that Serkis' status as live actor/referent seemed to fall into question, so much so that his inclusion as a possible nominee for Best Supporting Actor became a conundrum for the Academy. The debate circulated around whether Serkis' performance could be considered "live" (regardless of the long history of analog and digital editing and "adjusting" in film acting production). Was Serkis present enough in the performance? At what point is something too digitized? If something is partially digitized, what of its ontology, its presence? Can someone (or something) perform, in the traditional sense, in the digital?"
(citatet hämtat från boken Liveness, där Burrill citeras av Philip Auslander)
