FANDOM


Artikel av Malin Axelsson.

The End

Har feminismen ett lyckligt slut? Eller vill du bara gråta? Om alternativa slut.

Malin Axelsson


Sedan DVD gjorde sitt intåg i våra liv är Hollywood inte längre magiskt. Under "extramaterial" kan man titta på bortklippta scener och alternativa slut. Ibland finns två, tre, ja till och med fyra olika slut som filmens producenter och regissör valt bland. Till min fasa upptäckte jag för en tid sedan att en av mina favoritfilmer, Scorseses New York, New York med Robert de Niro och Liza Minelli, har tre olika slut. Tack och lov behöll Scorsese det olyckliga, kanske till producenternas förtvivlan, eftersom den på grund av detta aldrig blev någon större publiksuccé. Publiken vill ha happy endings: från kroppens lyckliga slut i Extreme Make Over till biodukens moderna sagor Harry Potter, Star Wars och Sagan om ringen. Och så levde vi lyckliga. Tragedi är hopplöst ute i moderniteten, här ska allt gå framåt, framåt!

Varifrån kommer vår längtan efter lyckliga slut?

Sociologen Carina Tigervall skriver i sin doktorsavhandling Folkhemsk film att"det är de filmer som har lyckliga slut, de som brukar kallas 'feel-good-filmer', som reproducerar myten om det harmoniska samhället. […] Myten om det harmoniska samhället framstår som en nödvändighet för det lyckliga slutet; det är som om det lyckliga slutet krävde myten." I sin analys av tre decenniers filmer med "invandrar"-tema – bland annat feelgood-filmer som Vingar av glas och Jalla! Jalla! – pekar hon på att det lyckliga slutet många gånger osynliggör samhällets orättvisa maktordning.

De senaste årens svenska trend med "girlpower-filmer" går helt i feelgood-genrens tecken: Fucking Åmål, Fröken Sverige, Hip Hip Hora och Six points för att nämna några exempel. Varför denna feelgoodfixering i nya "feministiska" berättelser? Majoriteten av dessa girlpower-filmer utgår från ett vitt eurocentriskt heteronormativt medelklassperspektiv. Det är samma perspektiv som genomsyrar vad forskarna Diana Mulinari och Paulina de los Reyes kallar för "den hegemoniska feminismen" – kort sagt den feminism som präglar det feministiska samtalet i samhället.

Kan man, i linje med Tigervalls analys, tolka det som att det finns en stark mytbildning kring det harmoniska samhället i den hegemoniska feminismen? I feministisk litteraturteori finns en tradition av att söka efter utopier och lyckliga slut i skönlitterära texter. Den kritik som länge har riktats mot skönlitterära offerskildringar ur manligt perspektiv – och mot självutplånande kvinnor i biroller på teatern (Ofelia i Hamlet, Fröken Julie, Hedvig i Vildanden) – är riktig. Men idag har den förytligats och recensenter pålägger slentrianmässigt unga "kvinnliga" författare ett feministiskt feelgoodansvar.

Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson skriver i sin artikel Compulsory Happy Endings om den feministiska litteraturforskningens fixering vid att läsa in lyckliga slut i Virginia Woolfs Ett eget rum: "det lyckliga slutet, tvånget att hitta en emancipatorisk strategi i texten kvarstår som den överordnade normen inom feministisk forskning […] Genom att skriva in det lyckliga slutet blir de trots sin självannonserade antinormativitet och beslutsamma frigörelseambition, i praktiken normativa och totaliserande, självgående, slutna och - förtryckande."

Att skriva emancipatoriskt är att skriva frigörande, men en feministisk berättelse med lyckligt slut är inte per definition emancipatorisk. Den kan också verka passiviserande. Inte heller bör olyckliga slut med automatik dömas ut som feministiskt omedvetna. Kritiken mot olyckliga slut i feministiska berättelser kan ses som den hegemoniska feminismens försvar av myten om den framgångsrika modernitetsberättelsen. I den berättelsen skrivs feminismen in som en utvecklingslinje med ett happy end. Att som konstnär eller författare ifrågasätta detta, eller skriva ett olyckligt slut till en berättelse om kvinnokamp, kan alltså vara att ifrågasätta den hegemoniska feminismens framgångsmyt.

Mina pjäser slutar nästan alltid mer eller mindre olyckligt, eftersom jag med mitt feministiska perspektiv uppfattar samhället som djupt problematiskt - inte harmoniskt. På grund av detta, och etiketterad som "ung kvinnlig författare", avkrävs jag gång på gång hållbara feministiska strategier, både av kritiker och publik, som vore jag ett politiskt orakel. Man efterlyser happy ends och ”uppbyggliga” kvinnoporträtt.

Det finns en paradox i motståndets historia: för att berätta dess drömmar och visioner måste man också berätta om det förtryck som man helst vill glömma. Feministiskt motstånd är inte bara lyckliga slut och utopiska lösningar. Det är också förtvivlan, våld och nederlag. Förtrycket har offer och samtidigt som jämställdhetsprojektet har haft sina framgångar, har mycket blivit sämre. Den västerländska vita kvinnan har gått ut i arbetslivet men samtidigt ökar trafficking, sexturism, klassklyftor och svart städhjälp. Flyktingpolitiken försämras, rasismen och homofobin växer. Medierna fylls av förtryckande bilder och budskap som tränger sig på allt mer i våra medvetanden och kroppar.

Myten om det harmoniska samhället verkar passiviserande och det är, som Larsson antyder, ett förtryck i sig att avvisa en viss typ av dramaturgi eller berättelse. När en ny generation feminister inte lyssnar till gamla slagord som "Gråt inte, kämpa!" utan gråter och skriker öppet, upplever gamla skolans feminister – utvecklingsoptimistiska män och kvinnor – detta som störande, beklämmande och problematiskt. Och det är det ju: skriken påminner om att vi trots sjuttiotalets framgångar har många problem kvar att lösa, plus nya problem, och att problemen aldrig kommer att ta slut – bara byta namn och ansikte och flytta runt. Istället för att reflexmässigt döma ut de olyckliga sluten borde vi vara öppna för nya problemformuleringar och nya feministiska dramaturgier.

Vi borde försöka lyssna till de alternativa slut som utmanar feminismens framgångssaga.


Källor:

Lisbeth Larsson, Compulsory Happy Endings: Virginia Woolfs Ett eget rumi feministisk teori, Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 2005

Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Intersektionalitet, Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, 2005

Carina Tigervall, Folkhemsk film, med "invandraren" i rollen som den sympatiske Andre, 2005

Se även

Happy End

I don't feel good - är undergångens dramaturgi skadlig för kvinnors frigörelse?, artikel av Malin Axelsson

Slut

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.